12.02.2025: En uppdatering
Människor ändrar sig. Alltid. Ibland faller förändringen över oss som ett vattenfall eller ett oväntat åskväder, ibland sker den så tyst att man inte ens själv är medveten om den genast. Ibland kommer förändringen från utsidan, ibland från insidan.
I en familj kan det vara lite komplex. Jaget och duet är så pass nära varandra, att min förändring påverkar inte bara mig utan också dig och oss allihopa, och din förändring påverkar inte bara dig utan också mig och oss allihopa.
Här är vi nu.
Vår söta lilla pojke: plötsligt 9 år gammal. Över natt, känns det som. Han säger saker som ”Så här stämmer det inte längre!”. Och jag tittar. Och jag ser: Faktiskt! Allt har ändrats. Kroppslängden, ansiktsdragen, hans behov, hans idéer, hans önskemål, …
Och jag tittar i min mans ansikte, det som jag är så van och bekant med. Han börjar berätta. Det finns så mycket som måste genomtänkas och göras, så mycket som gör att hjärnan inte får vila.
Och jag tittar i spegeln. Och jag ser – mig? Jag vänder min blick bort. Jag föredrar att titta inuti mig själv. Jag känner nog igen mig. Men på samma gång letar jag efter mig. Var är jag?
Ok. Om frågor och irriterade känslor blir för många är det dags att stanna.
Min kära
människa:
Vem är du idag?
Hur tittar du nu och då in i världen?
Vad berättar ditt hjärta för dig?
Vad berättar din hjärna för dig?
Vartåt ska nästa steget leder dig?
Och vad kan jag göra så att du faktiskt vågar ta nästa steg?
De här frågorna riktar sig till dig, min son och till dig, min man. Dom riktar sig till mig. Och dom riktar sig till oss.
Det är dags för en uppdatering, en aktualisering. Precis som min dator och min telefon kräver det ibland. Livet är ett samspel mellan inne och ute. Förändringar förändrar. Och jag tror att det är bra, att aktualisera sitt inre nu och då och att anpassa det till omständigheterna på ett aktivt sätt om det behövs.
16.01.2025: Utmaningens två sidor
I en utmanande situation med vårt barn väljer vi ofta och nästan automatiskt utmaningens sida. Vi ställer oss bakom den, pekar på den och säger till och kräver av barnet, att det måste göra precis, som utmaningen vill, och om möjligt, nu.
Varför gör vi så? Kanske för att vi tror att barnet inte förstår annars? Kan vara. Men jag vet inte.
Men en grej vet jag: Om vi väljer att ta in utmaningens sida, betyder det ju att vi rör oss bort från vårt barn. Vi lämnar det ensam med utmaningen. Klart, vi kan ju inte vara på två ställen samtidigt. Och det tycker jag är ju ganska intressant, om man ta i beaktande att utmaningen inte behöver oss. Inte alls. Den dyker ju upp av sig själv. Utan att vi ber om det. Ingen skillnad, om det passar in i schemat eller inte. Den dyker upp för den måste dyka upp och stannar kvar tills vi har gjort någonting åt saken. Sånt är livet.
Men vårt barn, det behöver oss ju. Inte bara då det känns bra och trevligt med varann, utan också då vi har det jobbigt med varann eller med en utmaning som kommer utifrån. Särskild då behöver det oss. Bredvid sig. Märkbart. Välvilligt inställd. Vårt barn behöver oss inte som arméchef, som skriker från långt borta vad det skulle göra, utan som bundsförvanter, våra blickar gemensam riktade på utmaningen och med en vuxens erfarenhet, trygghet och tillit.
Det finns en
utmaning och vi får välja. Vem vill vi stöda?
Och vad händer om vi tar in våra barns sida?
Let’s try!
01.01.2025
Jag kan inte sluta med att tänka på kvinnan som ville förhindra att hennes man slår barnen. Hon blokerade honom där i trappan så att han kunde inte springa upp till barnens rum. Han slog inte barnen, men han skuffade kvinnan nerför trappan istället.
Vi måste lära oss att hantera våra känslor.
Och vi måsta visa våra barn hur man gör det.
Om vi vill att våldet avtar här i världen, måste vi för det första börja med oss själva och med vår egen lilla värld.
- Känn känslan.
- Hitta känslans namn.
- Fundera: Vad är känslans bodskap?
- Fundera: Vad är nästa steget som skadar ingen och som kan hjälpa mig/oss att uvecklas?
- Gör det.
- Vid behov: Repetera.
Facit: Vi kan lära våra barn hur man hantera känslor medan vi lär oss själva att hantera våra egna känslor.
Med det i bakhuvudet: Gott Nytt År!
15.12.2024
Om en mamma eller en pappa har ett problem med sitt barn och om hen vågar att prata om det så tar det säkert inte länge innan hen får höra: Du måste sätta gränser! Barn behöver gränser! Med det menar dom, som säger det, att man måste bestämma hur det ska vara och om barnet inte lyda, får man sätta konsekvenser, eller straff, hur man sa förr i tiden.
Det tror jag inte på. Jag tror t.o.m. att det inte hjälper om man vill ha en förändring på lång sikt.
Vi alla, oberoende ålder, sex, religion eller nationalitet, har redan ”färdig inbyggda” gränser. Man förstår vad jag menar om man tänker på en situation, då en annan person inte respekterade eller inte visste om våra gränser och överskred dom. Vi känner det genast. Emotionell och kroppslig. Det kan kännas som ett slag med knuten näve i mage, eller så vill man genast ta ett eller två steg bakåt, man blir arg, överraskad eller ledsen, och reaktionen kan bli som en reflexmässig impuls.
Sina egna gränser finns redan med från första början, dvs. redan som spädbarn.
Vad händer då, om ett barn gör nånting som en vuxen inte vill och sen kommer den där vuxen och vill sätta sina egna gränser på eller runt eller inuti barnets redan bestående gränser?
För det första är det absurt. Och för det andra blir barnet antingen förvirrad eller arg eller känner sig skyldig och man vinner ingenting.
Alltså. Barn
behöver gränser. Ja. Men meningen behöver utvidgas.
Barn behöver se våra egna gränser!
Du har gränser, jag har gränser, och det enda, jag kan göra är att visa mina gränser. Jag som mamma eller jag som pappa måste visa vem jag är just nu. Just nu tycker jag inte om det här eller jag tycker om det här. Just nu känner jag på det viset och behöver det. Just nu vill jag så gärna vara med dig. Eller just nu behöver jag vara med mig själv.
Dessutom är det jag själv som är ansvarig för mina gränser. Det är jag som måsta står upp för dem och ser till att jag får vad jag behöver. Det är inte barnet som bär ansvaret att mina gränser blir setta.
Om jag vill vara ensam nu och behöver tid för mig själv, så går jag ut ur rummet, jag springer, jag informerar mitt barn, jag går till WC eller jag far och handla. Om jag vill ha mitt morgonkaffe i lugn och ro stiger jag kanske upp lite tidigare. Om jag vill att barnet plockar upp sina saker innan det går och lägga sig, så kan vi göra det tillsammans och ha det roligt så länge tills barnet kan och vill själv. Jag får fundera lite och blir kreativ i mina möjligheter.
Sen är det ju lika viktigt att vara öppen för sitt barns gränser. Vem är du just nu? Var har du dina gränser? Och hur kan vi göra att det är ok för dig och för mig?
Om man rör sig
runt i sådana tankar och försök hittar man efter en stund sig själv igen långt
ifrån kamp och straff.
Man befinner sig i en likvärdig relation med sitt barn.
05.12.2024
I Finland och i andra europäiska länder finns lagstiftning som säger hur länge en vuxen person får jobba maximalt. Per dag, per vecka, per månad. Dessutom har man bestämd hur många pausar per arbetsdag en vuxen person måste få och ta. Det är bra och viktigt!
Tyvärr saknas en sådan lagstiftning för barn.
Barn får vara i skolan 6 timmar om dagen och får ännu sitta över hemläxan
flera timmar på fritiden.
Barn får få hemläxor över helgen.
Vuxna får t.o.m. ta bort rasten mellan undervisningstimmar från barnet om
det gjorde nånting som läraren inte tyckte om.
Vi människor behöver fritid. Vi behöver tid för oss själva, tid för våra
kära och tid för sånt som ger glädje och lust.
Men kanske barn är annorlunda?
Vilken konstig värld!
Från och med idag ska jag dela här mina tankar, funderingar och idéer. Ibland på svenska, ibland på tyska.
Du är hjärtligt välkommen att vara med :-).